Varför är det så otroligt nervittrande att se ett litet frö gro?

Att få följa dess väg, ut ur sin kapsel, spränga jordytan och yrvaket ge sig ut ur sin dvala och in i dagsljuset?    För visst gör det ont när knoppar brister ….

Början på något nytt. Jag har lyckats förgro min allra första kronärtskocka!!!

Rusig av glädje, för en sådan enkel sak.

Så trivialt, det är. Men … trots det …. Så ofattbart stort.

Det är rent ut sagt magi! Och, minsann, en ynnest att få vara med på den resan. Att göra den resan.

Så ner med fingrarna i myllan nu, du med, ska du få se på ”a hellúvaride!”

God natt + en bonusbild på det:

Åh hå, tänk bara vad många habanero vår familj ska skörda ur dessa!